Det finns en situation som alltid ger mig en stor klump i magen. Och det är när man har Tacksägelse i kyrkan. När man läser upp alla i församlingen som gått bort. För några år sen satt jag med mamma på en Taizé-mässa i Sofia Albertina. Jag låg mot mammas axel eftersom jag inte hade min bästa dag. Jag hörde ett namn jag kände igen. Hörde året hon var född. Flyger upp och bara tittar på mamma. Henne känner jag ju! Va?!
Mamma tog mig åt sidan och försökte trösta mig. Framför allt ville hon förstå vad jag sa mitt i alla mina tårar. Denna härliga tjej och jag hade delat många tuffa stunder på sjukhuset. Även många roliga stunder. Vi var inlagda mer än en gång tillsammans och hann ju lära känna varandra. Hennes familj var också i kyrkan och kom fram till mig och mamma sen. Dom trodde jag vissste om det. Dom var så fina! Deras fina tjej orkade inte mer. Hon orkade inte leva längre. Massor m tankar till fina du!

Denna klump kommer ständigt varje gång jag sitter med vid en Tacksägelse.