Idag pratade vår föreläsare om olika kriser i livet.

Både de kriser som alla går igenom och de kriser som blir när det händer saker i just mitt liv.

Vi gick igenom hur man reagerar på kriser och trauma osv.

Vissa saker kände jag igen.

Sen var det en sak som verkligen fastnade.

Att det är en personlig kris att vara långvarigt inlagd på sjukhus.

Eller inlåst på en psykiatrisk avdelning.

Jag har haft känslan tidigare.

Att jag fått "vårdskador" och får flashbacks.

Men knappt vågat nämna det för nån innan.

Känns bara dumt.

Att nu får höra det och dessutom läsa det blev på nåt sätt en lättnad.

Även om det blev en jobbig känsla.

Då är jag inte helt knäpp som känner så.

 

Det går knappt att beskriva känslan att vara inlagd på en låst avdelning.

Och vara där på LPT, Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

I början kan det vara läskigt att man inte kan ta sig ut.

Men efter en tid blir det en trygghet.

Livet utanför blir läskigt och skrämmande.

Så många gånger som jag längtat tillbaka till avdelningen när jag varit hemma på permission.

Samtidigt som jag bara ville hem.

Skillnaden är att på avdelningen behövde jag inte ta samma ansvar som hemma.

Där var det personalen som bestämde.

Det fanns personal dygnet runt som kollade en.

Kollade så man åt.

Så att man inte gjorde sig illa.

Att helt plötsligt då vara hemma blir en chock.

Det blir en rejäl krock.

Dörren är öppen.

Jag har egen nyckel.

Kan göra vad jag vill.

Sjukdomen fick stort spelrum.

 

Det är egentligen helt galet att det blir en sån enorm trygghet som det faktiskt blir.

Att man är rädd för livet utanför.