Påmindes idag om alla de promenader jag tog när jag var ordentligt sjuk.

De perioder jag fick vara hemma.

De perioderna var oftast inte så långvariga.

Jag minns inte vilket år det var då just dessa minnena kommer ifrån.

 

Jag började fundera på vad folk på stan egentligen tänkte.

När jag gick omkring där med massa sår på armarna och i ansiktet.

Sår som såg ut som brännsår.

Ingen tröj-ärm som dolde något.

Tror inte det räcker att säga att jag var smal.

Då är jag rätt säker på att jag var ordenligt mager och balanserade på en tråd.

En tråd mellan att vara hemma eller tvångsinlagd.

Jag minns ju att folk tittade.

Barn som pekade.

De drog föräldrarna i kläderna och sa : Titta henne!

 

Alla rundorna i mataffären.

Kunde gå där i typ en timme.

För att bara vända alla paket och kolla näringsinnehål på varorna.

I stort sett varje dag gjorde jag detta.

Försökte byta affär ibland.

Tyckte ändå nånstans att det var pinsamt.

Gå i butiken så länge och läsa på alla paket och sen bara köpa en dricka eller tuggummi.

Det var ju dessutom samma varor jag kollade på.

Oftast.

Med hopp om att siffrorna skulle ha ändrats.

Dessa siffror som avgjorde om det var något jag fick smaka på eller inte.

En del av dessa paket vågade jag inte ens ta i med mina händer.

Rädslan var för stark.

Rädslan att allt innehåll skulle hoppa in i min kropp och  göra mig enormt fet.

 

Känns så sjukt konstigt att tänka tillbaka på detta.

Känns inte som jag.

Det gör mig rädd.

Rädd för att jag mådde så dåligt.

Rädd för att jag inte brydde mig om folk tittade.

Det kunde nästan kännas som en stolthet också när folk tittade.

Låter konstigt och hemskt.

Men i perioder kunde det vara så.

Även om jag kände mig enormt tjock så kunde jag ibland förstå att jag inte var det.

Att folk tittade för att jag var så långt ifrån tjock som man kan vara.

Att jag som vuxen såg ut som ett barn.