Jag kan ärligt säga att så arg som jag är på min extrema rädsla för att flyga har jag aldrig varit.

Att flyga har aldrig varit en favorit hos mig.

Minns dock inte hur det var när jag var liten.

Men i många år har jag varit väldigt rädd.

Har dock flugit väldigt mycket både hit och dit.

USA, Kina då pappa bodde där, Mallis osv.

Under en period gick det inte alls.

Jag fick en fruktansvärd dödsångest och backade ur en resa.

Sen dröjde det tio år innan jag gav mig på det igen.

Började lugnt med flyg mellan Kastrup och Arlanda.

Hann inte komma till hotellet innan jag hade bokat en BUSSresa hem!

Krakow blev det med skolan och efter det har det varit totalt stopp.

Jag lovade mig själv att inte utsätta mig för det fler gånger.

 

Nu gör det dock extra ont att vara så sjukt rädd.

Det är inte bara en rädsla.

Nu är det närmre en fobi.

Kan få hjärtsnörp när jag ser ett flygplan som flyger väldigt lågt, enligt mig.

Mamma var nyligen i New York hos min käre bror, svägerska och lilla nykomlingen MIN BRORSDOTTER!!

Idag flög pappa med fru och minste bror dit för att hälsa på.

Jag önskar inget hellre just nu än att kunna åka dit och hälsa på.

Få pussa lite på det lilla livet som jag just nu inte kan se mig mätt på.

Får ju tack och lov en hel del bilder och även små filmsnuttar.

Det lilla underverket har redan blivit två månader och växer så det knakar.

 

Jag har tänkt mycket på att gå i nån behandling för detta.

Vill ju inte att detta ska begränsa livet som det faktiskt gör nu.

Men samtidigt är jag rädd för att komma över rädslan och fobin.

Vad kommer hända då nästa gång jag flyger???

 

Sen kan det också vara så sjukt frustrerande med alla som säger: Det är inget farligt!, Det är farligare att gå över gatan!, Det är det säkraste sättet att resa! osv....

Min rädsla och fobi blir inte mindre för det.

Kan bara kännas sjukt frustrerande att ingen förstår!

Som att bli helt invaliderad.

JAG vet ju vad JAG känner och hur MIN kropp reagerar när jag hör ljudet av ett flygplan.

Många tänker inte ens på de små ljud som jag får panik för.

Ingen panik som syns utåt.

Men en panik som sätter hela kroppen i panik-läge.

 

Så snälla alla!

Gör inte narr av folk som är rädda för saker eller har fobier.

Det är inte så kul för personen själv heller!

Och det beror inte på att man är lite löjlig eller knäpp eller vad man nu kan tänka och tycka.

Finns säkert något som du själv tycker är fruktansvärt obehagligt.

 

Jag önskar i vilket fall som helst att jag en dag ska våga flyga.

Att fobin kanske blir rädsla igen och det blir hanterbart.