Försvara min tro

Varför är det så att man ofta behöver förklara och försvara sin tro?
Sin tro på Gud.
Är jag en annan människa då?
Är jag en annorlunda människa då?

"Hur kan du tro på en Gud som gör si?"
"Hur kan du tro på en Gud som gör så?"
Det är ju inte Gud som gör eller skapar de saker som ifrågasätts.
Som katastrofer eller andra hemska saker.
Det är människan ganska bra på att skapa själv.
Så kom inte och skyll på någon Gud.
En Gud som de ändå inte tror på.

Min mamma är präst.
Det är jag väldigt stolt över.
Jag har själv en längtan som jag kämpar med varje dag.
"Måste du då gå i kyrkan hela tiden?"
Eeeee, nej!
Jag måste inte!
Men jag vill!
Det ger mig ro.
"Har du blivit tvingad att be och sånt skit?"
Eeeee, nej!
Jag har inte blivit tvingad!
Jag har bett i hela mitt liv.
Och då pratade vi inte om någon Gud hemma.
Det har alltid funnits i mig.
Men det betyder inte att jag är tråkig och knäpp.
Så är ofta känslan.
"Förlåt!! Jag som sagt så många svordomar i din närhet!"
Eeeeee, okej!
Jag kan också använda dom orden.
Det är inget jag dömer dig för.
Däremot finns det andra ord jag helst inte vill höra.
Men det är det ingen som ifrågasätter.
Ber du om ursäkt när du träffar en bekant som är tandläkare och du kanske slarvat med tandborstningen?
Ber du om ursäkt för dina fula väggar när du träffar en bekant som är målare?
En präst eller en troende person är en helt vanlig människa.
En helt vanlig människa med fel och brister.

Jag förstår att det kan vara skrämmande.
Men jag förstår inte riktigt.
Innan du visste att jag var troende.
Vad tyckte du jag var för en person då?
Är det skillnad på mig nu??

Tidigare idag åkte jag buss en liten bit.
Innan jag steg på kom det en man och sa att jag hade vackert hår.
Tack!
När jag sen sitter på ett säte där man kan ställa barnvagnar osv så frågar han om han får sitta bredvid.
Absolut!
Jag åkte bara en hållplats.
På den lilla biten hann han berätta hur tacksam han var för sitt arbete och att livet hade vänt för honom.
Jag hann också se alla blickar från de övriga resenärerna.
"Han kan inte vara riktigt frisk"
"Varför pratar hon med honom?"
Jag vet inte vad dom såg.
Men jag pratade med en människa som bemötte mig vänligt.
Med vänlighet, förtroende och glädje.
Innan jag gick av bussen sa han till mig:
"Du är som ett solsken! Fortsätt skina som du gör!"
Och detta fick jag höra en dag då jag själv är långt ner i skorna och full med dömande tankar om mig själv.
Så varför pratade jag med honom????
Jo!
Vi är båda människor som har haft ett tufft liv.

Blickar

Tänk vilken makt en del blickar har.
Kanske inte medvetet från personen som äger blicken.
Men mottagaren upplever det så.
Det är kanske inte makt.
Men känslan är att man själv är i underläge.
Även om vi inte tänker på det i stunden så är det en känsla som infinner sig senare.
Jag är säker på att vi alla någon gång upplevt eller kommer att uppleva den känslan.
Det behöver inte alls betyda att det är en negativ sak.
Beror nog mycket på hur känslig man är för detta.
Jag har insett, eller reflekterat över hur känslig jag är för blickarna jag ibland möter.
Det kan vara blickar som upplevs skrämmande.
Blickar som upplevs negativa.
Men även blickar som upplevs positiva.
Blickar som utstrålar trygghet.
Blickar som utstrålar rädsla.
Glädje.
Kärlek.
Blickar som tränger igenom.
Som upplevs vara som en mänsklig röntgen.
De blickar vi kallar: som kunde döda.
De som är alldeles tomma.
Jag tänker att jag har med mig detta sedan barnsben.
Inget som är nytt för mig idag.
Dock väcktes tankarna när jag mötte en blick igår.
En blick som trängde in i mina ögon.
Även om personen inte kunde se mina ögon bakom solglasögonen.
Men de ögonen stirrade rakt in i mina.
En känsla av obehag.
Vad ville hen?
Varför tittade hen så?
Så enormt intensivt.
Då funderar jag även på vad MINA blickar ger andra för känsla.

Har ni tänkt på att det ofta finns ett öga högt upp vid den sidan som altaret är i kyrkan?
Jag har numera börjat leta efter det i de kyrkor jag besöker.
Ibland har även det ögat känts skrämmande.
Det ögat som ju egentligen är det mest trygga ögat.
Ögat som ser oss alla.
Ögat som vakar över oss.
Även om vi inte alltid upplever det så.
Men någonstans ser Gud allt.
Vill oss inget ont.
Men en Gud som sliter sitt hår på grund av allt som händer i vår värld.
Det är ju inte detta Gud vill.
Men många människor tror sig ha Guds makt i sina händer.
DET är skrämmande.
I såna lägen skulle jag önska att jag alltid kunde känna tryggheten från Guds blick.

Sanningen om Anna

Om mitt liv då - med anorexi o självskadande och mitt liv nu då jag kämpar med att ta mig ur det helt och hållet.

RSS 2.0