Liv på låst avdelning

Idag pratade vår föreläsare om olika kriser i livet.
Både de kriser som alla går igenom och de kriser som blir när det händer saker i just mitt liv.
Vi gick igenom hur man reagerar på kriser och trauma osv.
Vissa saker kände jag igen.
Sen var det en sak som verkligen fastnade.
Att det är en personlig kris att vara långvarigt inlagd på sjukhus.
Eller inlåst på en psykiatrisk avdelning.
Jag har haft känslan tidigare.
Att jag fått "vårdskador" och får flashbacks.
Men knappt vågat nämna det för nån innan.
Känns bara dumt.
Att nu får höra det och dessutom läsa det blev på nåt sätt en lättnad.
Även om det blev en jobbig känsla.
Då är jag inte helt knäpp som känner så.
 
Det går knappt att beskriva känslan att vara inlagd på en låst avdelning.
Och vara där på LPT, Lagen om psykiatrisk tvångsvård.
I början kan det vara läskigt att man inte kan ta sig ut.
Men efter en tid blir det en trygghet.
Livet utanför blir läskigt och skrämmande.
Så många gånger som jag längtat tillbaka till avdelningen när jag varit hemma på permission.
Samtidigt som jag bara ville hem.
Skillnaden är att på avdelningen behövde jag inte ta samma ansvar som hemma.
Där var det personalen som bestämde.
Det fanns personal dygnet runt som kollade en.
Kollade så man åt.
Så att man inte gjorde sig illa.
Att helt plötsligt då vara hemma blir en chock.
Det blir en rejäl krock.
Dörren är öppen.
Jag har egen nyckel.
Kan göra vad jag vill.
Sjukdomen fick stort spelrum.
 
Det är egentligen helt galet att det blir en sån enorm trygghet som det faktiskt blir.
Att man är rädd för livet utanför.
 

Se mig själv

Jag skulle så hemskt gärna vilja se mig själv utifrån.
Se mig hur andra ser mig.
Se tecken i framtiden så jag vet vad jag ska göra för val.
På ett sätt vill jag inte se det.
Men ändå vill jag,
Jag vet inte riktigt vilken riktning jag ska just nu.
Först och främst känner jag att jag behöver bli bättre på att sätta min hälsa främst.
 
Jag har en konstant obehaglig trötthet som hänger över mig.
För bara någon dag sedan hade jag ett antal totala black-outs.
Så otroligt obehagligt.
Jag hade ett mål och visste precis vad jag skulle.
Helt plötsligt stannar jag bara upp och är helt blank i knoppen.
"Vad tusan vad det jag skulle?"
Det upprepade sig två-tre gånger in om loppet av några timmar.
 
Onsdag, torsdag och fredag har vi haft ganska intensiva skoldagar.
Både med redovisningar, salstenta, opponering osv.
Tidsmässigt på plats i skolan var det inte mycket.
Men mycket i skallen som snurrade kring allt som skulle göras.
Opponering är verkligen inte min grej.
Tycker det är oerhört obehagligt.
Det värsta är att behöva opponera på andra.
Och även höra när andra får kritik.
Absolut inte min grej.
I vår grupp kom vi fram till att vi alla var ganska konflikträdda.
Men tur att man ska lyfta positiva bitar också vid en opponering.
 
Sen har jag i stort sett sovit sen jag kom hem igår.
Kan inte minnas när jag sov så gott som inatt.
Och sov dessutom länge.
Oerhört nice.
Gissar att hela jag var totalt utmattad och hade ingen tid att passa idag.
Så visste att jag kunde sova hur länge som helst.
Och ingen skoluppgift som väntade idag,
Men det måste jag ta tag i imorgon.
Gårdagen var dessutom sista dagen på höstens termin.
Så nu intar vi termin 4 :)
 
Men jag vill fortfarande vilja se mig själv utifrån.
Vill se hur jag är.
Och kunna se vad jag ska råda mig själv till inför framtiden.
Har ialla fall en dröm som jag hoppas snart ska kunna förverkligas.
 

4/1-2006

Detta datum för tio år sedan tog jag ett viktigt beslut.
Jag bestämde mig för att aldrig mer vara inlagd.
Aldrig mer vara inlagd inom psykiatrin.
Men först skulle jag ta mig hem från behandlingshemmet jag befann mig på.
Bara det var en tuff resa.
Den 4 januari 2006.
Då hade jag ringt och ringt till någon chef inom Landstinget och ville att hen skulle ta mig därifrån.
Jag bara grät och var helt hysterisk i telefonen.
Jag var på behandlingshemmet på tvång, LPT.
Kunde inte ta mig därifrån.
Min läkare vägrade ta hem mig.
Jag vantrivdes något enormt i de Småländska skogarna.
Just den 4 januari insåg jag att det fanns ett sätt jag kunde komma hem.
Sluta skada mig.
Se till att bli av med tvångsvården.
Jag var så sjukt förbannad.
 
Visst har jag under dessa tio år haft djupa svackor.
Både med självskadandet och ätstörningen.
Men har inte varit inlagd på psyk.
Det var mitt första mål.
Och det har jag klarat.
Även om ångesten varit hemsk så har jag inte varit ens i närheten av hur dålig jag varit innan.
Det var mitt andra mål.
 
Helt plötsligt sitter jag här och vill leva.
Det som jag inte ville då.
Jag har snart gått klart min utbildning på högskolan.
Något som var helt omöjligt då.
Nu bestämmer jag själv över mitt liv.
Något jag inte gjorde då.
Jag styr min egen framtid mer än jag någonsin kunnat göra.
Och det bästa är att det känns underbart!

Sanningen om Anna

Om mitt liv då - med anorexi o självskadande och mitt liv nu då jag kämpar med att ta mig ur det helt och hållet.

RSS 2.0