Varför dölja när brott begås

 
 
Jag har länge undrat en sak.
Varför är det så att så fort det händer något och det är tex en kille med invandrarbakgrund inblandad så blir löpsedlarna enorma?!
Vad händer när det är en "Svensson-grabb"?
Oftast inte mycket.
Senaste tiden har det skrivits om våldtäkter där just den första gruppen varit inblandade.
Oavsett vem, vad, när, hur sådant händer så blir jag så fruktansvärt illa berörd.
Men alla de som blir utsatta av sina egna familjemedlemmar då??
Det är tyst!
Det får inte pratas om det.
Den drabbade blir den som får backa.
För att skydda den som utsatt.
Även om anmälan görs så tas det inte på allvar.
Även inom vården kan det ibland benämnas som "normalt".
De flesta förövarna finns närmre oss än vi vill erkänna och tro.
Jag hör fler och fler som berättar att de blivit utsatta för olika sexuella övergrepp av någon som står nära familjen eller är en nära familjemedlem.
Det smärtar mig att höra dessa historier.
Men det smärtar ännu mer att det mörkas ner.
Det är ALDRIG okej att utsätta någon annan för något som skadar den.
Oavsett kön, ålder, etnicitet osv.
ALDRIG!
Har man blivit utsatt för någon sorts övergrepp är PTSD väldigt vanligt.
En diagnos som ofta förknippas med soldater som  varit ute i krig.
Men som man även drabbas av i så många andra situationer.
PTSD är något som påverkar dig oerhört mycket.
Minnen som framkallas av dofter, ljud eller annat som påminner om den traumatiska situationen man varit i.
Det blir ett ständigt återupplevande.
VÅGA prata om skiten!
Det är så många som är drabbade som inte vågar säga något.
Inte berätta för någon.
En blick eller kommentar från förövaren kan räcka för att få dig att tiga hela livet.
Tiga och samtidigt plågas av händelsen.
Det finns runt oss alla!
Alla känner vi någon som blivit utsatt på något sätt.

 
 

Tietzes syndrom

För flera år sedan mötte jag en klok läkare som hade svar på varför jag hade så ont i bröstkorgen.
Tietzes syndrom heter det.
Han förklarade det som att det är nerver som sitter i kläm.
Detta är mindre nice kan jag säga.
Iallafall som det känns idag.
Senaste tiden har det varit extremt.
Och för att inte tala om just denna dag.
Med astma på det så är det mer än aningen ömt.
Vet inte hur mycket stress osv påverkar, men jag gissar att det spelar in en hel del.
Dagen idag var tuff.
Sjukt tuff föreläsning.
Väldigt intressant.
Men oerhört upprörande och alldeles för nära.
Minnen och skit kom upp.
På vägen hem kände jag nästan att jag totalt zoomade ut allt.
Jag fokuserade på att andas, gå, ta mig hem....
Bara tanken på att äta middag när jag kom hem fick mig att må illa.
Inte ätstörningsmässigt!!
Flashbackmässigt!!
Det är något helt annat!!
Nu ska jag försöka bädda ner mig och läsa lite.
Först lite smärtstillande.
 
 
 

Föreläsa

I onsdags hade jag den stora äran att föreläsa för allmänheten tillsammans med två andra.
Två andra med gripande egna historier.
Vi hade en heldag.
Ändå känns det som att vi skulle kunna sitta och prata med dom som lyssnade hur länge som helst.
Viktiga ämnen togs upp.
Att vara barn till förälder med psykisk ohälsa, ätstörningar, självskadebeteende och sexuella övergrepp.
Några kända ansikten fanns bland åhörarna.
Några klasskamrater till mig och en av "dom andra" som numera är en trogen vapendragare.
En underbar vän som jag är så glad att jag har.
Våra klasskamrater såg då och då aningen chockade ut.
De visste inte riktigt allt om oss om vi säger så.
Jag var så sjukt nervös när jag började berätta min historia.
Men responsen efteråt var fantastisk.
Så många värmande ord.
I morgon är det dags för mig att föreläsa igen.
Men då kommer jag representera Föreningen TILIA.
Ska bli himla kul!
Just nu är jag inte så värst nervös.
Men jag ska inte vara för kaxig.
Min trogna vapendragare följer med mig dit som stöd.
Känns tryggt och bra.
Det är första gången jag gör den föreläsningen.
Men ska nog gå bra.
På nåt sätt känns det lite overkligt att det faktiskt kommit in förfrågningar om att föreläsa kring egna erfarenheter.
Men väldigt skoj.
Och väldigt viktigt.
Okunskapen kring dessa ämnen är väldigt stor.
Eftersom det är så många som drabbas så behöver kunskapen spridas.
Inte bara till de drabbade.
Även till deras anhöriga, vänner och de som jobbar inom vården som möter de drabbade.

Sanningen om Anna

Om mitt liv då - med anorexi o självskadande och mitt liv nu då jag kämpar med att ta mig ur det helt och hållet.

RSS 2.0