Avsked



Lyssnar just nu på ett radioprogram om självmord. 
Folk som förlorat någon nära. 
Även en kvinna som själv försökt ta sitt liv berättar. 
Hur vården ser ut. 
Vilken hjälp de efterlevande får. 
Kan inte låta bli att tänka på min egen resa. 
 Jag ville ju inte dö. 
Men jag orkade inte leva. 
Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för döden. 
Men när jag skadade mig som värst var jag själv rädd. 
Rädd för att dö. 
Jag skrev avskedsbrev. 
Till de närmsta. 
Det var nära vid några tillfällen. 
Speciellt vid ett. 
Då blev jag räddad av en akut operation. 
Jag har själv många runt mig som försökt ta livet av sig. 
Tyvärr även några som lyckats. 
Det är en sjuk smärta. 
Ofta med många frågetecken. 

Idag är jag glad att jag lever. 
Att jag inte lyckades att ta mitt liv. 
Att jag inte misslyckades med livet. 



Totalt inbäddad

Vissa kvällar har jag svårt att hitta katten i min tvåa. 
När jag kollat alla "vanliga" ställen som garderober, under täcket, köksstolen och soffan börjar jag bli orolig. 
Några dagar nu, idag bl a, har jag till slut lagt handen på mitt överkast som ligger under skrivbordet. 
(Jag vet men det ligger rätt bra där) 
Puh tycker iallafall att det ligger jättebra där. 
För där hörde jag ett litet ljud när jag rörde vid överkastet. 
Där hade han bäddat in sig totalt och kommer så klart fram när jag bäddat ner mig. 
Min lille plutt. 
Men då brukar han hoppa upp till mig i sängen när jag läser och lägga sig på min mage. 
Så underbart att ha honom där. 
Spinnande och mysig. 
 

Skolångest och middagstorka

Det negativa med att ha långa uppehåll i skolan är att ångesten för skoldagarna blir större.
Vi har föreläsningar typ en vecka i månaden och sen hemstudier.
Har gått bra än så länge.
Men jag ser ett mönster i att när det är skol-vecka så ökar stress och ångest.
Kanske inte så konstigt egentligen.
Fast om det hade varit föreläsningar väldigt ofta hade jag väl varit stressad och haft panik för det.
Aldrig blir det lagom.
Eller jo det blir det kanske.
Bara det att jag inte riktigt lärt mig att hålla saker på en lagom nivå.
Går totalt upp i spinn att allt ska vara perfekt och är rädd att misslyckas.
Denna biten jobbar jag ständigt med.
Men det är jag nog inte alls ensam om.
 
Nu till nästa rubrik!
Middag och mat.
Jag har ju som jag sagt tidigare börjat laga mer mat än njag nånsin gjort tidigare.
Det enda är att jag har dåligt med idéer.
Känns som att det blir samma hela tiden.
Men sen är det ju inte kul att laga till sig själv.
Den stora skillnaden jag kan se är att det är inte maten i sig som är jobbig.
Numera är det ett mera "vanligt" problem som väl dom flesta sitter med.
Vad ska jag äta idag?
Inte kul att laga till sig själv....
Det är så himla skönt att kunna vara så pass fri med maten som jag faktiskt är nu.
 
Det som däremot gör ont i mig är att jag hör fler och fler som är sjuka.
Och som dessutom är yngre och yngre.
Vad händer med barnen idag??
Hur kan barn drabbas av nåt som förgör kroppen och själen?
Jag blir så arg och ledsen.
Blir tyvärr inte bättre heller av att höra hur vården fungerar i många fall.
Katastrof!!
 

Sanningen om Anna

Om mitt liv då - med anorexi o självskadande och mitt liv nu då jag kämpar med att ta mig ur det helt och hållet.

RSS 2.0