10 år idag

Idag är det på sätt och vis min 10-årsdag.
Det är idag 10 år sen jag blev räddad av en akut operation.
En operation som annars skulle ta mig ifrån denna jord.
Operationen skedde i Eksjö.
Eftersom jag befann mig på behandlingshem i Sävsjö.
Jag var på sjukhuset för undersökning men skickades tillbaka till behandlingshemmet.
På vägen blev jag extremt panikslagen eftersom jag fick oerhört ont.
Men eftersom vi hade en tid inbokad någon dag senare så vände vi aldrig tillbaka.
Vilket vi kanske borde gjort.
Jag minns bara den oerhörda smärtan som fick världen att snurra.
Minns inte alls hur jag mådde de dagarna innan det var dags för återbesök.
De pratade om operation när jag kom in.
Som dom sa skulle ske lite senare.
Men så blev det inte.
Läget blev akut och operationen skedde direkt.
I väntan på operationen kom läkaren in och började prata med mig.
I mina öron, just då, var det oerhört irriterande.
Det visade sig att han hade lekt med min pappa när dom var små.
Just där och då brydde jag mig inte ett dugg.
Jag ville bli av med smärtan.
Idag ser jag det på ett annat sätt.
Nu kan vi mer skratta åt att det var hans fokus.
Men då var det inte så kul att lyssna på någon som antagligen försökte få mig på bättre humör.
Det roliga är att denna läkaren ringde upp mamma för att berätta att operationen gått bra och då nämner samma sak för henne.
I den stunden ville hon bara veta hur det gått.
 
Jag har fått ut journalen från denna operation.
Helt galet att läsa.
En del saker som jag inte visste om.
Och en del saker som jag klart inte förstår på grund av ordval.
Jag förstod nog aldrig hur illa det faktiskt var.
 
Någon dag efter operationen kom mamma upp för att hälsa på.
Jag sitter ensam i dagrummet på sjukhuset med en droppställning.
Jag ser att mamma kikar in, ser sig omkring och GÅR vidare.
Aningen paff satt jag kvar.
Hon kände inte igen mig.
Hon hade ju ingen annan att välja på i rummet.
Så hur svårt kunde det vara.
Jag har ingen aning om vad det var som gjorde att hon inte kände igen mig.
Men snopen blev jag.
 
Det enda minnet jag har från denna dag är journalen och mitt ärr.
Ett stort ärr som går från naveln och neråt.
Ett ärr som antagligen varit snyggare om läget inte blivit akut.
Men att det är 10 år sedan är svårt att förstå.
På ett sätt känns det som en evighet sedan.
Men ändå inte.
 
Jag är idag tacksam att läkaren som hade lekt med min pappa var där just då.
Annars hade det nog inte slutat så bra som det faktiskt gjorde.

Min glasvas

Min glasvas som står i hallen är numera rätt viktig.
Glasvasen innehåller massa pärlor.
Indianpärlor i alla möjliga färger.
Varje pärla symboliserar skadefri dag.
I morgon lägger jag ner pärla nummer 365.
I morgon är det ett år som jag varit självskadefri.
Att se glasvasen gå från helt tom till att alltmer fyllas ger så mycket styrka.
Bara tanken på att behöva tömma den skrämmer mig.
Fast den kommer bara tömmas vid ETT tillfälle.
När den är helt överfull och det inte får plats fler pärlor.
 
Även om hösten varit tung och året börjat som i en dimma så har alternativet inte funnits.
Visst har tanken funnits vid något tillfälle.
Men aldrig ett alternativ.
Det är en stor skillnad.
Dimman har varit tuff att hantera.
Dålig sömn.
Svårt att somna.
Trött i tankarna.
Tappar fokus.
Orkar inte ta in info.
Glömmer saker.
Black-outs.
Ja, listan är ganska lång.
Var hos en läkare förra veckan som sjukskrev mig.
Hon förstod att jag inte ville vara helt sjukskriven.
Så nu är det 50%.
Haft möte i skolan och det är löst med upplägget.
Nu inväntar jag bara försäkringskassan.
Hade faktiskt ett otroligt bra telefonsamtal med dom tidigare idag.
 
Mitt i allt detta har jag även skrivit på ett kontrakt för en ny lya.
Den 1/5 är det förhoppningsvis flytt till ett lugnt område.
Där folk inte spränger handgranater och annat skit.
Hela lägenheten kommer bli totalt fixad.
Även toaletten eftersom den ändå skulle renoveras.
Så ska försöka hitta fina tapeter, golv osv.
Spännande att se det färdigt!
 
Och självklart ska glasvasen flyttas med väldigt försiktigt!
Men nu tar vi en dag i taget.
Och i morgon firar jag ETT ÅR SJÄLVSKADEFRI!!

Sanningen om Anna

Om mitt liv då - med anorexi o självskadande och mitt liv nu då jag kämpar med att ta mig ur det helt och hållet.

RSS 2.0