29 juli 2010

Idag för tre år sen föddes en söt loppa. En annan saöt loppa blev storasyster. Så idag bär det av på treårskalas:) ska bli mysigt! Grattis min fina! <3

Däremot känns det inte så toppen överlag. Tror jag är superstressad över allt att jag bara vill gräva ner mig. Är jättenervös för utbildningen i helgen. Det ska bli jättekul och spännande. Inte det det handlar om. Hela hjärnan bara spökar och massa annat. Blev ju inte mycket roligare när jag tog på mig mina kläder idag och det sitter tight!! Sitter inte som innan! Börjar jag bli alldeles för stor nu eller? Jag får panik i skallen på detta. Dessa dagar gillar jag inte. Jag vet att det kommer bli en tidig morgon imorgon och en intensiv dag. Jag är rädd att jag ska försova mig, inte hitta, komma för sent, inte kunna lära mig och allt vad man nu kan tänka. Varför kan man inte invaderas av positiva tankar? Jag vet att det handlar om MINA tankar.
Oj vilket negativt inlägg detta blev. Men så är det! Alla dagar är inte bra. Spelar ingen roll om man är sjuk, frisk eller mittemellan. Det finns jobbigare dagar också.

Trött dag

Känner mig hemsk på jobb idag. Jag är sååå trött och mår helt konstigt. Vet inte riktigt vad det är menb jag är rätt säker på att det är på grund av att jag inte fått i mig min medicin ordentligt på några dagar. Känner mig svimfärdig flera gånger varje minut och det sticker i läpparna och andra mysko saker. Menmen, ska säkert bli bra nu när jag har rätt på det igen. Jag är så trött på dessa jäkla mediciner. Tänk så skönt om man inte behövt ha dem. Den dagen kommer väl också. Imorse hade jag såna tråkiga samtal jag var tvungen att ringa. Blir man glad av det eller?!?! Nä, det blir man inte. Försäkringskassan och sånt skit. Trodde jag skulle bli lite klokare. Men nope. Nu ska det helt plötsligt skickas hem papper så jag kan ansöka om förlängd sjukbidrag eller vad det heter. Nu är ju han jag brukar prata med på semester. Han tycker ju inte alls jag ska va sjukskriven längre så han har inte ens funderat på att skicka hem såna papper till mig. Vilket blir rätt nu då? Bläää, är så trött på det! Dessutom har jag inte fått nåt svar angående en remiss som skulle skickas om min handled. Just nu har jag sjukt ont och kan inte stödja på den alls utan att den ger vika. Men det fanns inga anteckningar om mig så klart och den personen som jag skulle till har semester. Hur kul är detta på en skala då?? När man har ont liksom. Dom ska ringa upp mig under dagen och se om det finns någon lösning. Hoppas på det.


 
    
(vill kunna göra nåt fint med denna biden till min header, men jag får inte rätt på det)

Tankar

Har nu en massa tankar. Även en del minnen som dyker upp då och då. Jag får inte alltid ihop mina minnen så att det blir rätt. Eller ja, finns väl inget rätt och fel men jag får inte rätt på tid och sånt. Det känns som att det var på sommaren det hände. Men jag vet att det var strax efter jag blev inlagd första gången. Och det var ju 23 eller 24 september 1998. Solen sken i alla fall den dagen. Jag var ute på promenad med denna äckliga person. Varför jag ens träffade honom vet jag inte. Han ringde mig dagligen när han satt i bilen. Jag minns inte vad han ville. Men han kom dit och hälsade på mig. Vi tog en promenad bland kolonierna. Vad sa han? Vad hände? Jag minns bara kramen. Den som fick allt att bubbla upp. Så att jag insåg att det inte var okej. Vem kunde jag prata med nu då? Vem vågade jag berätta för? Mammas vän! Jag bad mamma om hennes nummer. Jag hann aldrig ringa. Mamma undrade vad det gällde. Men jag sa inget. Sen kom frågan som fick mig att tappa hakan (den är fortfarande tappad, fattar inte). "Är det det om x?"  Hon visste!! Hon hade vetat hela tiden. Pappa också! Varför sa ingen något till mig? Det hade gått 9 år! 9 år då jag bara trott att JAG hade gjort något fel. Jag var liten. Han var vuxen. Men då handlar man inte så!! Jävla sjuka äckel! Vad fick honom att tro att jag ville se den äckliga filmen? Sjukt är det!

Vet att jag spårade ur nu. Saken är den att jag inte vill klandra någon. Det är inte därför jag skriver det. Jag förstår inte bara. Får inte ihop det. Jag ger inte någon skulden för att det inte hanterades. Jag vill bara förstå!

Sanningen om Anna

Om mitt liv då - med anorexi o självskadande och mitt liv nu då jag kämpar med att ta mig ur det helt och hållet.

RSS 2.0