Samtalsövningar....

Just nu har vi samtalsövningar i skolan.
MI - Motiverande samtal.
Det varvas information och övningar.
Första dagarna var det okej.
Tredje dagen kändes det mer och mer.
Nu har vi tre dagar till.
Imorgon, tisdag och onsdag.
Känner en viss oro för det.
Vi jobbar i smågrupper (tack o lov).
Men i fredags kom det för nära.
Energikrävande.
Både oron innan.
Oron under tiden.
Och urladdningen efteråt.
Vet att detta är oerhört bra.
Även om det är smärtsamt där och då.
Så vet jag att det är nödvändigt.
Jag kommer ju ha stor användning för det i framtiden.
Totalt utmattad på kvällarna.
Vill inte till skolan.
Vill till skolan.
Oro för vad som kommer upp.
Vet att saker måste komma upp.
Så medveten om att det är bra.
Men så rädd ändå.
Men jag ger mig inte.
Jag ska dit.
Jag ska utsätta mig för det.
Kanske backar och tar en paus.
En paus att samla tankar och kraft.
Hela utbildningen har på så sätt varit en fantastiskt bra behandling!

Bearbetning och en slags sorg

I lite mer än en vecka nu har det varit tuffa bitar att möta.
Tuffa men viktiga.
Föreläst för socionomer och berättat saker jag annars brukar utelämna.
Utelämna för att det är känsliga bitar.
Bitar som jag kände var viktigt att de fick med sig.
Det är helt beroende på gruppen jag föreläser för.
I grupper som jobbar med mänskor med psykisk ohälsa kan det vara viktig information.
I grupper med yngre personer där psykisk ohälsa är vanligt utelämnar jag de delarna.
Av förklarliga skäl.
Allt är inte lämpligt att dela med sig.
 
Har också kommit fram till att jag utelämnar vissa bitar omedvetet.
Glömmer på något sätt alltid bort exakt samma bitar.
Tror det är bitar som fortfarande är känsligt för mig själv.
 
I måndags var vi ett gäng från klassen som åkte iväg på ett studiebesök.
Ett studiebesök som jag var så enormt nervös inför.
Ett studiebesök på rättspsykiatriska kliniken i Växjö.
Jag hade bestämt mig att jag helt enkelt skulle genomföra det.
Anledningen till nervositeten hänger ihop med att jag själv var på väg dit för 10 år sedan.
Det pratades om att jag skulle dit för behandling eftersom vården inte längre visste vad de skulle göra med mig.
Då hade jag varit inlagd i sju år.
Jag fick dock en chans till.
En chans som var ett år av helvete.
Ett behandlingshem där jag inte trivdes alls.
Ett ställe där jag mådde skit.
Där jag fick stanna ett år.
Besöket gick ganska bra.
Det var tufft.
Väldigt tufft.
Känslomässigt.
Jag var lite förvånad över hur bra det gick och var inte alls beredd på reaktionen som kom dagen efter.
Tack och lov hade jag ett samtal inbokat hos en präst just dagen efter.
På nåt sätt kändes det som nån sorts sorg över alla år jag var sjuk.
En sorg över åtta år på olika psykiatriska avdelningar, ätstörningsbehandlingar och självskadebehandlingar.
En sorg över hur många år som gick åt.
Att inte bli förstådd eller lyssnad på.
 
Trots dessa tuffa upplevelser denna veckan så är det upplevelser som gör mig starkare.
Även om det i stunden inte känns som jag är så stark så vet jag att det är saker jag behöver göra.
Saker jag behöver göra för att bearbeta allt skit som varit.
Allt skit som varit men som nu är långt bort.
Långt bort men ändå alltid nära i mig.

Sanningen om Anna

Om mitt liv då - med anorexi o självskadande och mitt liv nu då jag kämpar med att ta mig ur det helt och hållet.

RSS 2.0