Rädsla eller fobi

Jag kan ärligt säga att så arg som jag är på min extrema rädsla för att flyga har jag aldrig varit.
Att flyga har aldrig varit en favorit hos mig.
Minns dock inte hur det var när jag var liten.
Men i många år har jag varit väldigt rädd.
Har dock flugit väldigt mycket både hit och dit.
USA, Kina då pappa bodde där, Mallis osv.
Under en period gick det inte alls.
Jag fick en fruktansvärd dödsångest och backade ur en resa.
Sen dröjde det tio år innan jag gav mig på det igen.
Började lugnt med flyg mellan Kastrup och Arlanda.
Hann inte komma till hotellet innan jag hade bokat en BUSSresa hem!
Krakow blev det med skolan och efter det har det varit totalt stopp.
Jag lovade mig själv att inte utsätta mig för det fler gånger.
 
Nu gör det dock extra ont att vara så sjukt rädd.
Det är inte bara en rädsla.
Nu är det närmre en fobi.
Kan få hjärtsnörp när jag ser ett flygplan som flyger väldigt lågt, enligt mig.
Mamma var nyligen i New York hos min käre bror, svägerska och lilla nykomlingen MIN BRORSDOTTER!!
Idag flög pappa med fru och minste bror dit för att hälsa på.
Jag önskar inget hellre just nu än att kunna åka dit och hälsa på.
Få pussa lite på det lilla livet som jag just nu inte kan se mig mätt på.
Får ju tack och lov en hel del bilder och även små filmsnuttar.
Det lilla underverket har redan blivit två månader och växer så det knakar.
 
Jag har tänkt mycket på att gå i nån behandling för detta.
Vill ju inte att detta ska begränsa livet som det faktiskt gör nu.
Men samtidigt är jag rädd för att komma över rädslan och fobin.
Vad kommer hända då nästa gång jag flyger???
 
Sen kan det också vara så sjukt frustrerande med alla som säger: Det är inget farligt!, Det är farligare att gå över gatan!, Det är det säkraste sättet att resa! osv....
Min rädsla och fobi blir inte mindre för det.
Kan bara kännas sjukt frustrerande att ingen förstår!
Som att bli helt invaliderad.
JAG vet ju vad JAG känner och hur MIN kropp reagerar när jag hör ljudet av ett flygplan.
Många tänker inte ens på de små ljud som jag får panik för.
Ingen panik som syns utåt.
Men en panik som sätter hela kroppen i panik-läge.
 
Så snälla alla!
Gör inte narr av folk som är rädda för saker eller har fobier.
Det är inte så kul för personen själv heller!
Och det beror inte på att man är lite löjlig eller knäpp eller vad man nu kan tänka och tycka.
Finns säkert något som du själv tycker är fruktansvärt obehagligt.
 
Jag önskar i vilket fall som helst att jag en dag ska våga flyga.
Att fobin kanske blir rädsla igen och det blir hanterbart.

Bästa Lucia

 
 
Lucia-tiden är helt klart den bästa tiden på året enligt mig.
Har alltid älskat att lussa.
Glitter, ljus, kransar, röda band och underbara sånger.
 
 (Jag och lillebror Emil)
 
 I flera år har jag haft den stora äran att få följa Landskrona stads Luciakandidater.
Tror att det är totalt nio år.
Detta året har vi haft en underbart gäng som är så måna om varandra.
Haft träffar på måndagskvällarna för att sjunga tillsammans.
Nu är det inte mer övning.
Nu är det på riktigt.
Hela gårdagen var vi iväg på företag och äldreboende.
Även idag har vi varit iväg.
Men dagen började med genrep i kyrkan inför kröningskonserten imorgon.
Så underbart stämningsfullt och vackert kommer det bli, som alltid.
 
(Mitt hemmavirkade lilla luciatåg)
 
Jag är så tacksam att jag får möjligheten att vara med och jobba med luciakandidater år efter år.
Detta året fick jag även vara med som tärna på en del ställen.
Lucialinne, krans, rött band och ljus.
Underbart!
Alla möten med människor som blir berörda och glada över ett Luciabesök.
Igår var vi även på ett boende där ensamkommande killar bor.
Det var en häftig upplevelse att se deras ansikten när det kommer in tjejer med ljus i hår och händer och sjunger.
Underbart!
 
(Jag och kusin Daniela)

Jag var själv Luciakandidat för många år sedan.
1999 var det.
Fortfarande stolt över att äga ett vackert smycke som endast Landskrona Luciakandidater får.
Bär det med stolthet varje Lucia.
Jag har ibland tänkt att det var tråkigt att jag var med som kandidat just den året.
Jag var nämligen samtidigt mitt uppe i en behandling för min ätstörning.
Jag hade varit dagpatient hela den terminen på ätstörningsavdelningen.
Var dock sämre när jag avslutade än när jag började.
Så jag kunde inte riktigt vara med och närvarande i sinnet.
Jag var så fylld av självhat och tankar på mat och att undvika mat så mycket som möjligt.
Hade nog haft mer behållning av tiden om jag mått bra.
Men det tar jag igen nu!

Imorgon är det dags för kröningskonsert.
Jag längtar.
Och är samtidigt rädd och nervös.
Fullsatt kyrka.
Många bekanta.
Och sen ett helt år till nästa Lucia!

Denna dag saknar jag även en underbar person extra mycket.
En vacker själ som tyvärr inte finns med oss längre.
Som lämnade oss just en Luciadag.
För några år sedan satt jag i kyrkan för vår konsert och tittar ner på golvet.
Där sitter en fjäril!
En fjäril den 13 december som står still en lång stund.
Ett tecken!
Ett underbart tecken!
Imorgon spelar jag för dig Anneke!


Sanningen om Anna

Om mitt liv då - med anorexi o självskadande och mitt liv nu då jag kämpar med att ta mig ur det helt och hållet.

RSS 2.0