Paying it forward

Jag kan verkligen känna att jag står i skuld till många.
Skuld för att de ställt upp under alla de åren jag var sjuk.
Hur ska jag kunna betala tillbaka det??
På nåt sätt så ser jag att det inte går.
Ändå drömmer jag om att kunna göra det.
 
Min inspiration till mitt sätt att betala tillbaka kommer från en underbar film.
"Paying it forward".
Har du inte sett den?? Se den!!
 
Om jag nu fått massa stöd av andra så ska jag nu i min tur försöka göra samma sak för andra.
Nu när jag mår bra och har möjlighet att göra det.
Att försöka stötta och finnas där.
Göra det som andra gjorde för mig när jag behövde det.
Det låter kanske enkelt.
Men det är det inte.
Det gäller också att veta vad personen behöver för hjälp.
Sofia Hellin sa något klokt i "Skavlan" i fredags.
Hon berättade om ett möte med en man på flykt.
Hon berättar för honom hur vårt land samlar ihop pengar för att kunna hjälpa honom att få en bra start i det nya landet.
Han tittar på henne och säger: Förstår du inte att det enda jag vill ha hjälp med är att få hit min fru och mina barn på ett tryggt sätt!
Ibland tror vi oss veta hur vi bäst hjälper andra.
 
Så kan jag också känna och tänka.
Hjälper jag verkligen genom detta?
Eller gör jag det bara värre.
Med mina erfarenheter blir det just efter dom jag handlar.
Vad behövde jag när jag inte mådde bra?
Vad fick jag eller fick jag inte?
 
Grejen med paying it forward är just att skicka handlingen vidare.
Om jag nu lyckas hjälpa någon att komma på fötter så spider det sig vidare.
Kanske känner nästa person samma sak.
Och min önskan då är : PAY IT FORWARD!

Jag mår bra!

Kan inte minnas att jag kunnat säga dessa ord tidigare och faktiskt menat det!
JAG MÅR BRA!
När jag tänker tillbaka på alla år då jag varit sjuk så var inte ens de bra dagarna då så som mina dåliga dagar är nu.
Till och med mina dåliga dagar nu är bättre än de bästa dagarna när jag var sjuk.
Det säger en hel del.
Har jag en dålig dag nu, vilket vi alla har, så vet jag att det går över.
Tidigare kändes det som att det aldrig skulle gå över.
Nu vet jag att morgondagen blir bättre.
Då känner jag att jag får ha en tråkig dag, acceptera det, inte gå in i det, sova gott och sen vakna med bättre mående.
Det handlar sällan om samma tankar som när jag var sjuk.
Det är alltså inte de "sjuka" tankarna som gör att jag har en mindre bra dag.
Numera är det oftast att jag sovit dåligt flera nätter i streck, stress kring skolan osv.
Jag ligger alltså inte sömnlös för att jag har panik över vad jag ätit.
Eller för att jag råkat säga nåt som i min hjärna inte var okej.
Eller för att jag äcklas så över min kropp.
Kommer de tankarna, vilket de gör, så ger jag dom inte tid!
Dyker de upp tänker jag direkt: Hej dumma tanke! Du är inte välkommen! Hejdå!
 
Nu har jag faktiskt fått de journaler jag letat efter.
Tror dock att det finns luckor.
Känns märkligt att läsa.
Där påminns jag om en del upplevelser.
Som att jag var så rädd för att sova att jag under en lång period sov hos mamma i hennes säng.
Vi var nog lika rädda båda två.
Och det fick oss båda nog lite lugnare.
Mamma visste att jag andades och jag själv hade inte samma panik över att mitt hjärta skulle stanna eller nåt.
Lite spännande är det också att läsa journalerna.
Finns lite spännande ordval som jag själv inte har fått höra tidigare.
Som att jag ansågs "psykotisk när det gäller kroppsuppfattning!".
Även att jag "gör vården meningslös" eftersom jag inte ville gå med på att äta enligt deras regler.
Och att jag vid något tillfälle hade gått upp "tillfredsställande" i vikt.
 
 

Sanningen om Anna

Om mitt liv då - med anorexi o självskadande och mitt liv nu då jag kämpar med att ta mig ur det helt och hållet.

RSS 2.0