Lyssnar just nu på ett radioprogram om självmord. 

Folk som förlorat någon nära. 

Även en kvinna som själv försökt ta sitt liv berättar. 

Hur vården ser ut. 

Vilken hjälp de efterlevande får. 

Kan inte låta bli att tänka på min egen resa. 

 Jag ville ju inte dö. 

Men jag orkade inte leva. 

Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för döden. 

Men när jag skadade mig som värst var jag själv rädd. 

Rädd för att dö. 

Jag skrev avskedsbrev. 

Till de närmsta. 

Det var nära vid några tillfällen. 

Speciellt vid ett. 

Då blev jag räddad av en akut operation. 

Jag har själv många runt mig som försökt ta livet av sig. 

Tyvärr även några som lyckats. 

Det är en sjuk smärta. 

Ofta med många frågetecken. 

Idag är jag glad att jag lever. 

Att jag inte lyckades att ta mitt liv. 

Att jag inte misslyckades med livet.