I onsdags hade jag den stora äran att föreläsa för allmänheten tillsammans med två andra.

Två andra med gripande egna historier.

Vi hade en heldag.

Ändå känns det som att vi skulle kunna sitta och prata med dom som lyssnade hur länge som helst.

Viktiga ämnen togs upp.

Att vara barn till förälder med psykisk ohälsa, ätstörningar, självskadebeteende och sexuella övergrepp.

Några kända ansikten fanns bland åhörarna.

Några klasskamrater till mig och en av "dom andra" som numera är en trogen vapendragare.

En underbar vän som jag är så glad att jag har.

Våra klasskamrater såg då och då aningen chockade ut.

De visste inte riktigt allt om oss om vi säger så.

Jag var så sjukt nervös när jag började berätta min historia.

Men responsen efteråt var fantastisk.

Så många värmande ord.

I morgon är det dags för mig att föreläsa igen.

Men då kommer jag representera Föreningen TILIA.

Ska bli himla kul!

Just nu är jag inte så värst nervös.

Men jag ska inte vara för kaxig.

Min trogna vapendragare följer med mig dit som stöd.

Känns tryggt och bra.

Det är första gången jag gör den föreläsningen.

Men ska nog gå bra.

På nåt sätt känns det lite overkligt att det faktiskt kommit in förfrågningar om att föreläsa kring egna erfarenheter.

Men väldigt skoj.

Och väldigt viktigt.

Okunskapen kring dessa ämnen är väldigt stor.

Eftersom det är så många som drabbas så behöver kunskapen spridas.

Inte bara till de drabbade.

Även till deras anhöriga, vänner och de som jobbar inom vården som möter de drabbade.