Idag är det på sätt och vis min 10-årsdag.

Det är idag 10 år sen jag blev räddad av en akut operation.

En operation som annars skulle ta mig ifrån denna jord.

Operationen skedde i Eksjö.

Eftersom jag befann mig på behandlingshem i Sävsjö.

Jag var på sjukhuset för undersökning men skickades tillbaka till behandlingshemmet.

På vägen blev jag extremt panikslagen eftersom jag fick oerhört ont.

Men eftersom vi hade en tid inbokad någon dag senare så vände vi aldrig tillbaka.

Vilket vi kanske borde gjort.

Jag minns bara den oerhörda smärtan som fick världen att snurra.

Minns inte alls hur jag mådde de dagarna innan det var dags för återbesök.

De pratade om operation när jag kom in.

Som dom sa skulle ske lite senare.

Men så blev det inte.

Läget blev akut och operationen skedde direkt.

I väntan på operationen kom läkaren in och började prata med mig.

I mina öron, just då, var det oerhört irriterande.

Det visade sig att han hade lekt med min pappa när dom var små.

Just där och då brydde jag mig inte ett dugg.

Jag ville bli av med smärtan.

Idag ser jag det på ett annat sätt.

Nu kan vi mer skratta åt att det var hans fokus.

Men då var det inte så kul att lyssna på någon som antagligen försökte få mig på bättre humör.

Det roliga är att denna läkaren ringde upp mamma för att berätta att operationen gått bra och då nämner samma sak för henne.

I den stunden ville hon bara veta hur det gått.

 

Jag har fått ut journalen från denna operation.

Helt galet att läsa.

En del saker som jag inte visste om.

Och en del saker som jag klart inte förstår på grund av ordval.

Jag förstod nog aldrig hur illa det faktiskt var.

 

Någon dag efter operationen kom mamma upp för att hälsa på.

Jag sitter ensam i dagrummet på sjukhuset med en droppställning.

Jag ser att mamma kikar in, ser sig omkring och GÅR vidare.

Aningen paff satt jag kvar.

Hon kände inte igen mig.

Hon hade ju ingen annan att välja på i rummet.

Så hur svårt kunde det vara.

Jag har ingen aning om vad det var som gjorde att hon inte kände igen mig.

Men snopen blev jag.

 

Det enda minnet jag har från denna dag är journalen och mitt ärr.

Ett stort ärr som går från naveln och neråt.

Ett ärr som antagligen varit snyggare om läget inte blivit akut.

Men att det är 10 år sedan är svårt att förstå.

På ett sätt känns det som en evighet sedan.

Men ändå inte.

 

Jag är idag tacksam att läkaren som hade lekt med min pappa var där just då.

Annars hade det nog inte slutat så bra som det faktiskt gjorde.