Detta datum för tio år sedan tog jag ett viktigt beslut.

Jag bestämde mig för att aldrig mer vara inlagd.

Aldrig mer vara inlagd inom psykiatrin.

Men först skulle jag ta mig hem från behandlingshemmet jag befann mig på.

Bara det var en tuff resa.

Den 4 januari 2006.

Då hade jag ringt och ringt till någon chef inom Landstinget och ville att hen skulle ta mig därifrån.

Jag bara grät och var helt hysterisk i telefonen.

Jag var på behandlingshemmet på tvång, LPT.

Kunde inte ta mig därifrån.

Min läkare vägrade ta hem mig.

Jag vantrivdes något enormt i de Småländska skogarna.

Just den 4 januari insåg jag att det fanns ett sätt jag kunde komma hem.

Sluta skada mig.

Se till att bli av med tvångsvården.

Jag var så sjukt förbannad.

 

Visst har jag under dessa tio år haft djupa svackor.

Både med självskadandet och ätstörningen.

Men har inte varit inlagd på psyk.

Det var mitt första mål.

Och det har jag klarat.

Även om ångesten varit hemsk så har jag inte varit ens i närheten av hur dålig jag varit innan.

Det var mitt andra mål.

 

Helt plötsligt sitter jag här och vill leva.

Det som jag inte ville då.

Jag har snart gått klart min utbildning på högskolan.

Något som var helt omöjligt då.

Nu bestämmer jag själv över mitt liv.

Något jag inte gjorde då.

Jag styr min egen framtid mer än jag någonsin kunnat göra.

Och det bästa är att det känns underbart!