Nyår.

Ett nytt år, ännu en gång.

Det är något med just den dagen jag har så svårt med.

I så många år hade jag riktig ångest för denna dag.

Ytterliggare ett år hade gått då jag hade spenderat oändligt mycket tid på sjukhus.

Ytterliggare ett år fast i klorna på anorexin och självskadande.

Jag var så rädd att det skulle se precis likadant ut året efter.

Ett år äldre.

Ett år till utan utbildning.

Ett år till i helvetet vi levde i där hemma.

Ännu en jäkla nyårsafton med en egen liten potatisgratäng på MITT sätt.

Försöka göra mamma glad genom att äta en speciell glass som ingen av oss ville ha.

Har nu i efterhand fått veta att mamma satt i bilen utanför psyk i Landskrona.

Hon satt och tittade mot mitt fönster där hon visste att jag hade mitt rum.

Gissar att jag själv låg och sov för att slippa vara vaken.

Helt omedveten om att min mamma satt och grät i bilen.

 

Även om det var några år sedan detta hände så finns en konstig känsla kvar.

Jag tycker fortfarande att denna dag är sjukt jobbig.

Idag kan jag ändå förstå varför.

Att förstå det gör dagen på något sätt något lättare.

Paniken uppstår inte på samma sätt som förr.

Jag kan tänka och resonera på ett helt annat sätt än jag gjorde då.

Nu ser jag möjligheter med det nya året som väntar.

Jag hade en härlig nyårsafton igår bland fina vänner.

Visst fanns den känslan i magen.

Dock inte så mycket just på kvällen som dagen innan.

Men nu är det ett helt år till nästa gång och då hoppas jag på att jag inte ens reflekterar över att något känns i magen.

 

GOTT NYTT ÅR ALLA!