Tänk vilken makt en del blickar har.
Kanske inte medvetet från personen som äger blicken.
Men mottagaren upplever det så.
Det är kanske inte makt.
Men känslan är att man själv är i underläge.
Även om vi inte tänker på det i stunden så är det en känsla som infinner sig senare.
Jag är säker på att vi alla någon gång upplevt eller kommer att uppleva den känslan.
Det behöver inte alls betyda att det är en negativ sak.
Beror nog mycket på hur känslig man är för detta.
Jag har insett, eller reflekterat över hur känslig jag är för blickarna jag ibland möter.
Det kan vara blickar som upplevs skrämmande.
Blickar som upplevs negativa.
Men även blickar som upplevs positiva.
Blickar som utstrålar trygghet.
Blickar som utstrålar rädsla.
Glädje.
Kärlek.
Blickar som tränger igenom.
Som upplevs vara som en mänsklig röntgen.
De blickar vi kallar: som kunde döda.
De som är alldeles tomma.
Jag tänker att jag har med mig detta sedan barnsben.
Inget som är nytt för mig idag.
Dock väcktes tankarna när jag mötte en blick igår.
En blick som trängde in i mina ögon.
Även om personen inte kunde se mina ögon bakom solglasögonen.
Men de ögonen stirrade rakt in i mina.
En känsla av obehag.
Vad ville hen?
Varför tittade hen så?
Så enormt intensivt.
Då funderar jag även på vad MINA blickar ger andra för känsla.

Har ni tänkt på att det ofta finns ett öga högt upp vid den sidan som altaret är i kyrkan?
Jag har numera börjat leta efter det i de kyrkor jag besöker.
Ibland har även det ögat känts skrämmande.
Det ögat som ju egentligen är det mest trygga ögat.
Ögat som ser oss alla.
Ögat som vakar över oss.
Även om vi inte alltid upplever det så.
Men någonstans ser Gud allt.
Vill oss inget ont.
Men en Gud som sliter sitt hår på grund av allt som händer i vår värld.
Det är ju inte detta Gud vill.
Men många människor tror sig ha Guds makt i sina händer.
DET är skrämmande.
I såna lägen skulle jag önska att jag alltid kunde känna tryggheten från Guds blick.