I helgen har jag haft en helt annan känsla än jag är van vid.

En vanlig dag när jag ser mig i spegeln ser jag en väldigt stor bild av mig själv.

Den känslan och de tankarna går inte att förklara direkt.

Komplicerat.

Även om jag inte dömer andra utifrån vikt, utseende osv så är det MIN känsla inombords som ställer till det när jag ser mig i spegeln.

Men denna helgen har det känts helt annorlunda.

Min spegelbild har liksom krympt.

Eller nåt.

Jag har sett på mig själv på ett helt annat sätt.

Varifrån det kommit har jag inte en susning om.

Det är ju en väldigt ovanlig men bra känsla.

 

Jag som var så rädd för att sluta på behandlingen.

Nu känns det ändå som att det går hur bra som helst.

Oron för att sluta är ju rätt normal egentligen.

Men nu ser jag själv att det går rätt bra på egen hand.

Jag har vid flera tillfällen faktiskt lagat "riktig" mat.

Inte bara fil eller nåt annat liknande.

Jag har kunnat lyssna på min kropp.

Om den är hungrig eller trött.

 

På tal om det så känns det som att det snart är dags att fylla på energi.

Imorgon är det skola igen så lär nog bli tidigt i säng också.

Imorgon ska vi ha föreläsning om totala institutioner, HSL och LPT.

Lite smått nervös.

Vet inte varför egentligen men just när det gäller LPT kan jag vara lite orolig för vad vi ska lära oss.

Jag har ju varit på en hel del tvångsvård (LPT - Lagen om psykiatrisk tvångsvård).

På nåt sätt kan jag känna mig orolig för att få höra att min vård inte gått rätt till.

Eller jag vet inte.

Det kommer lite nära iallafall.