Vissa saker jag ofta har hört under min sjukdomstid har gjort mig så sjukt irriterad och arg.

Som till exempel: Om du bara VILL bli bra så kan du!!

Idag kan jag höra mig själv säga ungefär samma sak till andra.

Hur mycket jag än hatade att höra det så ser jag idag att det ligger en hel del i de orden.

Alla år av vård på olika ställen.

Jag kunde bli arg för att ingen av dem kunde göra mig frisk.

Det var ingen som tog bort det jobbiga och det som gjorde ont.

Jag fick inget magiskt piller som gjorde allt bra.

På nåt sätt trodde jag nog att om jag bara var på ett ställe där de behandlade ätstörningar eller självskadebeteende så trodde jag att jag kunde bli frisk.

Att mina tankar förvandlades till positiva.

Att jag skulle börja tycka om mig själv.

Att jag inte skulle hata mig själv så fruktansvärt mycket.

 

           

 

Det hände aldrig.

En stor anledning till att det inte hände var att jag inte förändrade något själv.

När jag kom hem sen så var det direkt in i sjukdomens klor på heltid.

Inte äta, ut och gå massor, skada mig osv,

Jag hade inte en tanke på att JAG skulle göra något.

Jag var absolut inte redo att göra någon förändring.

Under alla dessa år har det växt fram.

Speciellt de år då jag nu har varit utanför sjukhusens väggar.

När jag har jobbat, pluggat, bott i egen lya och allt det jag nu har.

Jag ser ju nu att jag har saker att kämpa för.

Jag har saker jag vill i livet.

Saker som jag vill så mycket att jag är redo att förändra.

Redo att våga gå emot sjukdomen.

Sen är det inte lätt!

Vissa gånger går det hur bra som helst, andra mindre bra.

Men jag håller mig flytande.

 

Jag får i perioder en hel del flashbacks.

Från när jag var inlagd.

Allt som skedde på tvång.

Nycklar som skramlar eftersom allt var låst.

Vissa dofter.

Vissa saker.

Samtidigt som det är så mycket jag inte minns.